bulimibella

Idag fick jag mensen. Det är kanske inte särskilt intressant. Men det var två månader sedan sist och jag är ju i och för sig bulimiker plus att jag har haft en stressig tid med flytt och studier och allt möjligt. Men jag trodde att jag kanske var gravid. Eller trodde jag verkligen det? Jag har levt i celibat i över två år. Men jag är mer eller mindre fanatiskt religiös och tror på under och att jag kanske hade blivit utvald av Gud...eller trodde jag det? Jag. Varför skulle Han välja mig. Och det gjorde han ju inte heller. Well well. Det andra alternativet var klimakteriet. Vid 28 års ålder. Det har hänt förr. Men nu är allt som vanligt inga fosterceller delar sig därinne, inget mirakel, ingen övergångsålder, bara olidlig smärta och allmän tristess. Lördag kväll, man vill gå på höga klackar, röka cigaretter och pudra näsan med kokain. Men nu sitter jag här och hoppas att få in bra bild på tvn. Och det är allt.

Nu är jag i upplösningstillstånd. Det är inte omöjligt att ett besök i konsum blir nödvändigt. Jag mår så jävla illa, mådde för bra i morse, tog mina sobril osv, var i skolan, sedan på hemvägen började det krackelera. Och så vinka jag åt grannen när jag körde förbi men den jävla förbannade gubbjäveln var tydligen för fin för att återgälda min hälsning. Har bara bott här i sex veckor. De hatar mig allihop. För att inte tala om den gamle äcklige gubben som limmade på mig häromdagen, hans hjärnceller är nog lätträknade, vad fan tror han, dubbelt så gammal som jag, sticker sprit, usch!!! En sån som stöter på sin dotters kompisar. Jag tycker mer och mer illa om människorna.

Är trött på dubbelmoralen i det här landet, i synnerhet vad gäller vapenindustrin. Men det är väl inte så många som bryr sig. Det enda man kan ha skjutvapen till är att meja ner folk, det är vapnets funktion. Sen om det är anfall eller försvar...? Det är väl bara lite bättre om det är försvar då. Ibland är ju anfall bästa försvar. Man kan sträcka sig ganska långt i fråga om vem som är anfallare och vem som är försvarare. Ibland gör ju även backarna mål. Jag tycker att det är riktigt svinigt och uppmanar dem som orkar att ta strid mot vapenherrarna. Fast den striden kan bli svår att vinna med tanke på vem som har vad. Det fungerar inte att sätta blommor i piporna då gör de modern konst av våra huvudens innandömen. Så det blir nog inte aktuellt. Vi får fortsätta höra nyhetssändningarna från krigszonerna, spekulera i vilken procent Bofors har i det hela, låtsas att vår välfärd är värd det och kanske en dag själva få känna stål genomborra ben och lemmar slitas ifrån kroppen. Jag fattar inte hur de där människorna tänker som håller på och slår mynt av att andra dör eller lemlästas. "all the money you made will never buy back your soul" eller hur är det Dylan formulerar sig. Bättre att vara en grinig fattig parasit som Bella och bara klaga och ondgöra sig över saker som ligger så långt bortom hennes kontroll att hon aldrig behöver konfronteras med dem. I alla fall är samvetet skapligt rent. Rymligt men rent som man brukar säga. 
"och den dagen ni dör/blir en underbar dag/Och jag skall gå dit där ni ligger/och jag skall pissa på er grav" (M Wiehe)

Nu vräker det ner. Smattrar på taket till mitt "mobila hem". Slipper träna? Kanske. Måste ner till affären sen och köpa mjölk, hoppas att det stannar vid det. Känner mig faktiskt inte "bulimisk" idag. Kanske var det en period som gått över. Kanske kommer jag ha en snygg tid framför mig, några veckor i alla fall. Och förverkliga några projekt som jag gått och lurat på men som fått stå åt sidan för bulimimonstret. Ska inte säga för mycket, men kanske, kanske. Känner mig inte så bitter heller. Vad fan, de gjorde väl sitt bästa. Att det inte var bra nog är ju inte deras fel. Nåväl. Lika bra att kämpa på. Jag känner mig väldigt sugen på att röka, kedjeröka ett paket röda Right, det skulle vara fint. Men men.

Idag är en ok dag. Inte för att jag har gjort något särskilt. Hetsåt och kräktes igår aldrig mer nu. Aldrig mer. Svullen i ansiktet var jag i morse, nu är det bättre. Lipade igår också. Någon skulle ha kunnat sopa ihop delarna av mig och slängt i en container. Brännbart. Utom tänderna. Ibland tror jag att jag är osynlig. Är i princip pank till råga på allt. Att vara bulimiker kostar ungefär samma som att sila heroin. Dessutom tror jag att man som heroinist åtnjuter mer respekt. Men jag känner inga såna människor, får väl fortsätta med maten. Nej aldrig mer. Snart får jag väl börja hora för att ha råd. Nej aldrig mer. Tänkte igår på hur det var. Den mekaniska modershanden som slet och drog i håret, borstade lockarna. Hur hon ingjöt skam i barnet. Hur hon lärde barnet att skämmas. Hur tungt barnet var. Hur rufsigt hår barnet hade. Mamman blev arg skulle ställa sig framför tåget. Det gjorde hon inte. Men hon skrämde barnet den gången. Och barnet skämdes för att hon nästan tagit livet av mamman. Och var var pappan. Inte där, han hade väl roligt på annat håll.  Mamman borstade barnets tänder. Vattnet var rosa när barnet gurglade. Jag hatar den här skiten. Önskar att jag kunde ringa och säga good bye vi hörs aldrig mer. Men jag vågar inte. Och jag klarar mig inte själv. Jag är beroende av de där människorna fastän jag nästan är trettio. Vem tar hand om Bella när hon klappar ihop? Fan vilken lipsill jag är. Nu ska jag snart sätta på tvn och se de stackars porroffren i tvåans temalördag. Hatar alla äckliga gubbar som kollar på porr. Det är så sjukt äckligt att sånt finns. Hatar nästan alla gubbar förresten, oavsett om de konsumerar porr eller inte. Hatar alla käringar också. Eller inte hatar. Tycker inte om, känner mig främmande inför, ogillar. Avskyr? Ja, kanske. Till och med de snälla. För ingen förstår ju. Och de förstår inte att de inte förstår. Sobrilen tappar i verkan. Over and out.